Ja ni vad ska man säga

Ja ni jag måste säga att jag skäms lite. Jag har faktiskt aldrig varit så lost som jag var i dag. Skräll tänker ni, men jag måste säga att det här är faktiskt det värsta!
Vi tar det från början:

I dag kom hostmamman, Lisa och Allison hem från Irland så därför var jag hemma tills de kom ( hur det gick tar vi sen). Jag skulle i allafall efter det möta upp Anne (tyskan) på Short Hills mall och att komma dit gick ju jättebra, eftersom jag kunde följa efter hostpappan som skulle köpa en grej.

På mallet åt vi lite men köpte ingenting. Därefter tänkte Anne visa mig vart hon bor (South orange) så eftersom hon hade parkerat på första våningen och jag någon annanstans så tänkte vi ta min bil och åka ned till hennes. Men var var min bil?
Ja det är en fråga som jag fick lite svårt att svara på. Vi letade och vi letade och jag kunde nästan svära på att jag gick förbi platsen där jag hade parkerat, men där fanns ingen bil. Kanske hade ngn stulit den?
I hopp om att ingen hade tagit den gick vi ner till Annes bil för att med den leta upp min.. och det var ju ett evighetsletande. Vi åkte fram och tillbaka, hit och dit, men ingen bil.

-Nej sa jag, jag får ringa hostpappan som har parkerat brevid min bil och fråga vart den är. Han kom i håg och där var den ( och inte stulen) Alltså vi letade nog i minst 45 min efter den.. ahh

Sen skulle vi lite snabbt och smidigt åka till South orange. Jag följde efter Anne... och helt plötsligt är vi inte på ngn liten smidig väg, utan på the highway!


Först tänkte jag att kanske vet Anne en snabb väg till South orange och man kanske bara behöver åka en bit på motorvägen

Så vi åker och åker och jag tänkte att det här var då en komplicerad väg, hur kommer hon i håg det?


Så svänger hon in på en parkering och kommer gapskrattande/ rädd ut ur bilen och säger att hon kom fel helt från början.
- I´m not even alowed to drive on the highway! säger hon

Jag bryter i hop (skrattande alltså) och ja där är vi, helt lost... och hon hade svängt så många gånger att jag kan säga att jag kunde lika gärna vara i Kina för så mkt förstod jag och Inte hade vi ngn karta heller
Här är jag på en parkering någonstans (där är lite av min bil förresten)

Så vi bestämmer oss för att pröva igen. så vi åker och åker, svänger lite i bland... och ja så hamnar vi här...



På en parkering vid ngt college. Och faktiskt det var ju lite kul att åka runt också för jag fick ju se en del.. som tex den här lilla bilen.

Vi pratar lite och anne säger att hon kan nog hitta om hon kommer över till andra sidan på rätt väg. Ja du tänkte jag.. lycka till :)


Men faktiskt efter ännu hundra års åkande så hittar hon... och äntligen är vi tillbaka till mallet och vi kan åka en annan väg South orange.

Det var en mysig liten "stad" där vi passade på att äta en gudomlig glass. Kommer inte ihåg vad det heter men de gör glassen när du tittar på, och man kan även få en egen slags glass med vad du vill i som snickers, M&M, ja you name it. Ett måste när man besöker USA :P

Jag fick också se hennes hus och rum som var väldigt fint och sedan var det dags för mig att bege mig hem...

.. Där gick det då lite fel. jag hade fått karta och directions från Anne, men ändå så ville inte min bil hemmåt... och tur var väl det för helt plötsligt såg jag Livingstons mall. Och då tänkte jag att det här är ju ment to be, så jag svänger in där och tar mig en shoppingtur. köpte lite kläder och så. Jag var nog inne på en affär som heter Charlotte i en och en halvtimme.. och jag överdriver inte!

Vad jag inte tänkt på när jag gick där i mallet var ju att det hade blivit lite mörkt ute. Så ännu en gång får jag gå runt och leta efter min bil... alltså jag förstår inte, den här bilen måste ju flytta sig av sig själv!
När jag väl har hittat den ringer jag till hostarna så att de kan guida mig därifrån. Ja men visst tänkte jag efter att jag fått the directions, då åker jag väl. Och jag åkte och åkte, fick vända på en bensinstation.. och åkte. Helt plötslig ser jag en väg som går neråt och jag tänker a men visst den kan ju pröva.. och som ett trollerislag känner jag igen ett hus och kan därifrån guida mig till vårt hus!

Jag tog inte den vägen som hostarna hade sagt utan jag tog någon annan och faktiskt vet jag inte hur jag kunde komma rätt, min bil ville väl antagligen hem.

(skriver ett eget inlägg om första träffen med hostmamman och Allison, det här var ett väldigt energikrävande inlägg)