Mamma Mia!

Hallå där i stugan... det är augusti!
Augusti, nähä... det kan vi inte förstå... det är så konstigt att till och med firrarna blir helt knasiga över att ha i tanken att deras husse ska lämna dem... för ett iskallt land (jo jag vet att istiden kommit back to Sweden) over sea...


Så jag är iaf back nu! Inte i istids landet men i ett underbara barbara- NJ... eller ja...ett regnigt NJ (Ja denna vecka har det regnat så mkt här att taket börjat läcka... Holy guacamole vilken tur att vi flydde söderut just denna vecka) Nu räknar jag med att solen ska lysa glatt över mitt face hela min sista tid här... Ska också försöka ta med solen hem till istidslandet...men jag tror inte det ska bli några problemas (Och vi kan ju också hoppas att det är fästingarna som dör ut den här gången istl för Dinosaurierna) Let's pray for that people!


Jo så vad jag egentligen skulle skriva i det här inlägget... var ju att jag skulle klaga lite (men det försvann lite under tankarna om augusti... ja jädra augusti som ska ploppa upp och förstöra i brainen)
Så people over here and over there... i går satt jag i en bil i 12 h!!!
Låt mig upprepa 12 h!!!
+ Jämt innan vi stiger in i den Proppfulla ( Nära bristningsgränsen där... likt en ballong som är så fylld med luft att man bara väntar på att den ska smälla och flyga i väg...) säger hostpappan att Air conditionen krånglar.... och inte fungerar! Då tänkte jag, Holy guacamole, Moder Theresa, Heliga Birgitta, ska jag verkligen sitta där i ett hörn omringade av barn, snacks a.ka chips, hockeyspel, datorer, väskor, art-pieces, kläder, och höra idiotiska family guy på HÖGSTA volym... + att det ska kännas som en öken i 12 f-ing h!- då kreverar jag!


Men jodå... där satt jag...
och i 6 h var min enda tanke... om och om igen...
Jag klarar inte det här, det går inte, jag måste fly
Jag klarar inte det här
jag klarar inte det här...
tick tack, tick tack, tick, tack
jag dör, jag dör, jag dör...
jag satt där och tänkte... och eftersom det kändes som jag var i hell på jorden, började fundera på hur värsta sättet att dö på skulle vara... och min slutsats blev: Levande begravd i en kista


VI tar nu alla en minut och tänker hur det skulle kännas att vakna upp i en mörk kista... med 5 cm på varje sida av dig... du försöker röra dig, men det går inte... du sträcker upp armarna för att försöka lyfta upp locket... men vad du möts av är ett en hård vägg som ej går att rubba... du får panik, försöker öppna locket igen...nothing...
Paniken växer.. och växer... och växer....
*
****

Så där satt jag svettandes i ett litet hörn och tänkte på hur det skulle kännas att bli levande begravd 20 meter under jord...
Det var inte mitt ljusaste moment...
*
****

Men efter det lilla besöket i helvetet, kom vi äntligen fram... och Praise the lord... helskinnande, bortsett från ett smärre psykiskt handikapp...
*
****
För att göra en liten sammanfattninga av den här livshistorien:
*
*****
Livet är som att gå på lina...


Ibland går det perfekt. Du dansar över linan på ett ben medan du jonglerar 5 bollar i luften....
och ibland...






Går det inte lika bra...